BADHOTELLET

Det hade redan börjat bli krispigt i luften så det var med viss förvåning jag mottog beskedet att det bara fanns ett enda rum ledigt. Kvinnan bakom disken, där jag stått nästan varje höst i över tio år, såg på mig som om jag var den fullkomliga främling jag i någon mån ändå var och sköt fram en nyckel fäst vid en liten flätad boll av hampa. Jag sneglade på henne och undrade stilla om de här tio åren haft samma påtagliga framfart över mitt ansikte som över hennes. Jag visste förstås svaret. Receptionen i den gamla vitmålade träbyggnaden alldeles vid havet var en stor kvadrat av glas och snickarglädje, men det knarrande och slitna golvet avslöjade att badhotellet sett sina bästa dagar och stranden som låg som en gul linje mellan hotellet och havet var tom på folk. Jag vände mig om mot kvinnan igen när jag förgäves försökt spåra något annat liv utanför på kullarna som ledde bort söderut mot just ingenting så långt ögat kunde nå och strax bortom det till ett litet samhälle, även det bortglömt större delen av året.

”Vi renoverar.” Kvinnan nickade bort mot korridoren som ledde in mot en matsal på vänster sida och en trappa till höger, klädd i en mörkgrön heltäckningsmatta och kantad av små lampor med blodröda tygskärmar som nätt och jämnt skapade öppningar i skuggorna, som små, små sår. Jag tänkte att det var på tiden men log bara mot henne, lagom avmätt, för att inte väcka eventuell anstöt, jag hade ej heller för avsikt att på något som helst vis fördjupa våran vänskap. Jag höll upp nyckeln mot henne, stoppade sedan ner den i fickan och sträckte mig ner efter min väska.

”Det är längst ner i vänstra korridoren, andra våningen.” Hon satte sig ner igen och började bläddra bland några papper som låg framför henne och jag stegade bort mot trappan och gick upp till avsatsen på våningen ovanför, konstaterade att det inte precis försiggick något omfattande spring av olika hantverkare i korridorerna och tog nästa, snarlika trappa upp till min våning. Den var lika öde som våningen under och jag noterade på vägen ner genom korridoren till mitt rum att flera dörrar stod på glänt. Ett par rum från mitt kunde jag se mer ordentligt vad som fanns innanför och konstaterade att det såg helt nystädat ut. Jag öppnade dörren till mitt rum och klev aningen förbryllad in. Förbryllad och med en påtaglig känsla av att vara helt ensam, inte bara i mitt rum utan på hela våningen, kanske hela hotellet, bortsett från kvinnan i receptionen.

Jag packade upp och ställde mig vid fönstret i burspråket alla rum på min våning var utrustade med och såg ut över det gulbruna landskapet, samma trädlösa kullar man såg från receptionen och havet som bredde ut sig till vänster med gråsvart vatten som slog in mot strandlinjen och längre ut flöt ihop med den likaledes gråsvarta himlen. En bit från hotellet, nere vid hamnen, fanns en restaurang som jag hoppades på skulle vara öppen så jag tog på mig min kavaj, plockade upp nyckeln från det lilla runda bordet vid fönstret och stängde dörren till rummet bakom mig. Jag gick förbi det första rummet, passerade nästa och utan att titta in såg jag i ögonvrån någon sitta där inne i rummet, fast inte vid fönstret, utan i fåtöljen sidan om skrivbordet. Jag fastnade i steget, men bestämde mig för att fortsätta till änden av korridoren utan att stanna, förbi de andra öppna dörrarna och nerför trapporna till receptionen. Därnere var det tomt, sånär som på en stor grå katt jag inte sett tidigare. Den strök sig mot de gråmålade trästavarna på den halvrunda receptionsdisken och öppnade sin mun som för att jama när den såg mig men det kom inget ljud.

”Gäspar du när du ser mig, när vi inte ens hälsat ordentligt?” Jag gick närmare och sträckte mig ner för att klappa den men den strök runt hörnet och bakom receptionen. Det kändes som ett väldigt onödigt övertramp att gå in på andra sidan, även om det inte var någon där, så jag reste på mig och fortsatte mot utgången, än mer förvissad om att jag var ensam på hotellet. Katter är de allra mest ensammas sällskap.

Det gick en liten stig från hotellet ner mot hamnen, mellan de gamla husen som låg på hotellets norra sida och i någon mån utgjorde en by där den gamla vita hotellbyggnaden tornade upp sig som en sista utpost innan det öde landskapet. En ingång eller en utväg, beroende på hur man såg på det. Det fanns förstås riktiga, asfalterade vägar i byn, men stigen var snabbare och marken väl upptrampad efter de otaliga turisterna som ena dagen varit där och nästa dag spårlöst försvunna, tillbaka i städer där livet pågår hela tiden och tystnaden inte får plats. Jag skyndade på stegen förbi tätvuxen humle och havtorn som dolde de gamla, för vintern igenbommade, trädgårdarna och kom strax ut vid den lilla hamnen. Det rök från skorstenen vid den enda större byggnaden som låg på hamnplanen, bland gamla backar och lådor med nät och övergiven fiskeutrustning och jag kunde se några gäster därinne genom fönstren. Jag stegade in i lokalen, nickade åt ett par av gästerna som tittade upp med den totala bristen på intresse som karakteriserar människor som varje år ser varandras entusiasm långsamt dö. Jag väntade på att bli placerad, trots att de allra flesta borden var lediga, och efter en kort stund dök det upp en kvinna inifrån köket, vars dörr var upplyst sidan om baren. Kvinnan var samma kvinna som jobbade på hotellet, vilket förvånade mig en aning, men jag sade inget om detta faktum utan höll bara upp pekfingret som för att indikera att jag fortfarande bara var en person. Hon svängde runt och såg sig noga omkring som för att avgöra vilken den sämsta platsen i rummet var och tog mig sedan till ett bord, ungefär precis så långt från de andra gästerna som det var möjligt. Ur sitt förkläde halade hon upp ett par bestick och lade dem på en servett som redan låg på bordet. Jag bad om en öl och satte mig ner. Från bordet kunde jag ta en längre titt på de andra gästerna, men det var inget som stack ut på något sätt och jag kunde inte heller höra något annat än ett svagt sorl från dem. Dessutom överröstades alla ljud av den ständiga blåsten från havet som skapade ett svagt vinande i hela byggnaden och fick tågvirket i båtarnas master att slå så högt att det lät som om båtarna ankrat inne i restaurangen. Större delen av byggnaden var mer ett uterum eller ett annex och känslan av att sitta utomhus förstärktes av att vinden blåste genom de otäta plankorna under fönstren och fick blommorna längs väggen att röra på sig.

Jag sippade lite på ölen som ställts framför mig på ett väl använt underlägg och sträckte mig bak för att ta fram mitt block från väskan jag hängt på stolen, dröjandes kvar med blicken på baren bakom mig där det satt en ensam man. Även han satt med en penna i handen och jag log lite för mig själv. Platser där man vill vara ifred drar alltid till sig andra som vill vara ifred. Jag beställde in något att äta, åt och drack långsamt och efter ett par timmar fann jag mig själv sitta mer eller mindre håglöst stirrande ut över hamnen, väldigt mätt och relativt belåten, med orört block.

Det hade börjat mörkna när jag stegade ut från restaurangen. Jag slog en lov åt andra hållet där hamnområdet så småningom avlöstes av ett nästan uttorkat vattendrag, följde dess kant en bit innan en träbro ledde mig över till andra sidan och efter en kort promenad via gamla prång och gränder var jag framme vid hotellet igen. Jag stannade till på den vita singelstenen som täckte hela gårdsplanen framför hotellet där inga bilar stod parkerade och blickade upp mot huset. Det såg större ut än i dagsljus, men hela huset var mörkt, förutom lite svagt ljus från receptionen i glasbyggnaden. Jag gick över gårdsplanen och mina steg gjorde korta ljud i kvällningen, rispande, störande ljud som lät onaturliga i den annars i princip helt tysta omgivningen. När jag kommit fram till kanten av huset, såg jag upp längs raden av fönster, där ett av dem var mitt och förvånades av att man i rummet jämte kunde ana ett svagt ljus. Jag sneddade tillbaka, mot den breda stentrappan upp till glasdörrarna, gick in och upp för trapporna och medan jag gick ner för korridoren såg jag att alla dörrarna nu var stängda. Alla utom en. Jag gick långsamt och några meter från den öppna dörren sidan om mitt rum släcktes plötsligt ljuset. Det blev kolsvart i korridoren förutom det svaga månljuset som sipprade in genom fönstret längst ner och gjorde att jag nätt och jämnt kunde ana min dörr. Jag tvekade när jag gick förbi den öppna dörren, tittade snabbt åt sidan men ingenting syntes, förutom konturerna av möblerna mot burspråket. Väl inne i mitt rum gick jag direkt fram till fönstret för att se om jag kunde titta in i det andra rummet men natten var över oss nu. Över mig. Och över de andra på hotellet.

Det var disigt när jag vaknade. Luften var frisk när jag öppnade fönstret till mitt lilla rum och jag klädde snabbt på mig för att se om det fanns någon frukost i huset. Genom åren hade det varit si och så med den saken, ibland bara kaffe och mer eller mindre torrt bröd, de senaste åren fick man fixa sådan lyx helt på egen hand, med en omodern vattenkokare och pulver i avlånga påsar. Inte ens något torrt bröd. Jag levde dock på hoppet och slog upp dörren till korridoren, steg ut och blev inte ens förvånad när jag såg resten av dörrarna stå på glänt. Jag drog ett snabbt andetag och gick sen, utan att snegla in i något av rummen, på den slitna heltäckningsmattan, noterade att det mellan varje rum fanns små lampor jag inte lagt märke till, liknande de i trapporna och att de var tända, om än med svag belysning. Väl nere i receptionen såg jag mig förgäves om efter någon levande själ men inte ens katten syntes till, så jag gick in i matsalen som även den var precis lika tom på liv. Borden var dukade med vita dukar och både tallrikar, bestick, koppar och glas, men det var tydligt att det hade gjorts för väldigt längesedan, som en förberedelse för något som skulle ske i framtiden. Eller ett sista avslutande försök att skapa ordning och reda i det repetitiva som var livet på sådana här platser men vars sista gång inte hade någon mening eftersom ingen mer skulle sätta sig ner vid något av borden. Jag vände på klacken och gick ut från matsalen, ut till receptionen och tog en av de vita badhanddukar som låg staplade på en vagn vid utgången. Jag korsade den lilla vägen som var täckt av sand på sina ställen och tog av mig skor och strumpor. Det fanns olika stigar genom sanddynerna på väg ner mot vattnet, jag valde en på måfå och var strax nere vid havet. Det var förstås ingen där så jag lade ut badlakanet nära strandkanten, klädde av mig alla kläder och gick ut i vattnet. Det var kallt och isade mot mina vader. Jag satte händerna i sidorna och funderade på att vända tillbaka men havet var stilla och huden vande sig efter en stund vid det klara vattnet och jag gick några steg längre ut tills jag kunde falla ner på knä och därmed få vatten ändå upp till halsen. Jag drog efter andan men gav mig inte och när jag vant mig började jag simma lite försiktigt tills jag efter en kort stund vände mig på rygg och såg upp mot himlen, som var ljus men färglös. Jag vände mig på mage och när jag tittade in mot stranden såg jag en person en bit bort, i riktning mot hamnen. Det liknade samma man på kläderna och det rufsiga håret som suttit i baren kvällen innan. Han var för långt bort och gick med ryggen mot för att jag skulle kunna se hans ansiktsdrag men jag såg att han bar sina skor i handen och en handduk i den andra. Jag blev medveten om att jag inte hade några badkläder på mig och stannade lite skamsen kvar i vattnet tills han var utom synhåll. Jag såg åt andra hållet men den långa strandremsan var helt öde så jag gick upp, torkade snabbt av mig och klädde på mig igen. Jag stod där en stund, lite villrådig, men gick sedan upp till vägen och följde den in i byn och ner mot hamnen.

Dörrarna till den lilla restaurangen stod uppställda när jag kom ner till hamnplan och jag gick över de något sviktande golvplankorna bort till baren. Det stod en kaffetermos uppställd vid ena kanten, några kaffekoppar och en skål med skorpor. Ingen dök upp så jag tog för mig och satte mig vid baren och läppjade på det varma kaffet. Jag drog fram mitt block och en penna ur innerfickan på kavajen och lade sidan om koppen. Sträckte mig efter en skorpa till och slog upp blocket. Det var tomt. Inte en rad skriven. Jag hade kommit, inte som jag brukade, för att avsluta något, utan för att skriva något nytt. Ett helt nytt kapitel, så att säga. Jag slog snabbt igen blocket igen. Det var något hånfullt över de tomma sidorna. Och pinsamt. Kanske även obehagligt. Det framstod som otroligt att det ur fingrarna som höll i en solblekt kaffekopp skulle rinna tillräckligt med ord för att svämma över alla dessa tomma, blanka sidor ännu en gång och jag satte ner koppen och knöt handen ett par gånger vid tanken. Som om det skulle sätta igång något. Det knarrade bakom mig så jag vände mig halvt om, såg kvinnan från receptionen och pekade på kaffekoppen.

”Jag tog en kaffe. Och en skorpa. Två faktiskt.”

Hon stannade inte upp ens utan gick med bestämda steg mot köket.

”Det ingår”, sa hon och tryckte upp svängdörren in till köket utan att se på mig.

”Aha, tack då.” Men hon hade redan försvunnit. Jag såg mot den återigen stängda dörren och sträckte lite på mig på barstolen, snurrade runt och såg mig omkring i lokalen. Det satt ett par gäster närmre dörrarna som jag var säker på inte varit där när jag kom in. De satt med ryggen mot och stirrade ut mot hamnen, precis som jag själv gjort kvällen före. Ingen av dem sade något. De hade också var sin kaffekopp framför sig men gjorde ingen ansats att dricka ur dem. Jag stoppade ner blocket i fickan igen, trummade lite med pennan mot kaffekoppen, för att se om jag kunde få någon uppmärksamhet, men de reagerade inte. Precis utanför såg jag mannen från tidigare närma sig ingången och jag snurrade runt igen på stolen för att inte sitta och stirra rakt på honom när han kom in. Jag kände mig nästan ivrig och på ett märkligt sätt påkommen. Hans steg genom lokalen hördes tydligt, tystnade och när jag sneglade bak såg jag att han slagit sig ner vid samma bord där jag suttit föregående kväll. Han bar en liknande kavaj som jag själv och hade hängt handduken över en av de andra stolarna. På bordet ett block. Kvinnan kom ut ur köket, tog en kaffekopp och fyllde på från termosen, lade två skorpor på ett fat och gick bort till mannens bord. Han flyttade lite på blocket och hon ställde ner allt framför honom. Inga ord yttrades. Jag såg fascinerat på när hon utan en min vände sig om och gick tillbaka in i köket. När svängdörren slutat slå vände jag mig om och såg mot mannens bord. Han hade slagit upp blocket och drack ur sin kaffekopp. Sidan var blank och han slog med pennan mot bladet, som för att locka fram något. Det hela var ytterst märkligt. På gränsen till provocerande. Jag hasade ner från barstolen och gick bort till dörren till köket och knackade på glaset. Efter en stund uppenbarade sig kvinnan därinne, tryckte bryskt upp dörren, nästan rakt i mitt ansikte och såg frågande på mig.

”Kan man boka bord till ikväll? Jag tänkte jag skulle vara säker på att få en plats.” Jag hoppades ironin gick fram. ”Gärna det bordet där, det verkar vara populärt.” Jag vände mig om och pekade mot bordet där mannen nu inte längre satt kvar. Bara en tom kaffekopp, ett fat med lite smulor och jag vände mig förvånat om igen, fortfarande med fingret pekande ut i luften.

Kvinnan nickade kort, tittade på mitt finger och sade sen: ”För en person?” Jag svarade inte på detta utan tackade bara och gick därifrån. Utanför stannade jag till, såg åt alla håll men det var tomt. Inte en själ.

Resten av dagen gjorde jag just ingenting. Det är en påtaglig skillnad på att göra ingenting när man är ensam och att göra ingenting på en plats som sprudlar av liv. Jag började så smått undra vad resten av restauranggästerna gjorde om dagarna men när jag tog en promenad genom de smala gränderna var det tomt och tyst i alla trädgårdar. Jag upplevde återigen ensamheten som väldigt stark, som om någon eller någonting gick vid min sida utan att ge sig till känna. Som var borta varje gång jag vände mig dit. Jag skyndade på stegen, egentligen inte för att jag ville tillbaka till hotellet utan för att det inte fanns någon annan rimlig stans att gå. Väl där kände jag en omedelbar lättnad när katten välkomnade mig på trappan utanför, strök sig tyst längs mina ben men snabbt slank iväg när jag sträckte mig ner för att klappa den. Jag satte mig på trappan och såg ut över gårdsplanen, över den smala vägen och sanddynerna som ledde fram till det fortfarande alldeles stilla havet med sin ljusgråa vattenyta. Det såg tjockt ut, som något som skulle fastna på händerna om man stack ner dem där i. Det slog mig hur oerhört tyst det var, som om jag jag höll för öronen, jag klappade ihop händerna men ljudet dog ut nästan omedelbart och allt var tyst igen, inga fåglar som skrämt flaxat upp ur träden eller buskarna, inga surrande insekter, inget sus från vinden, bara mina andetag. Jag kvävde en instinkt att ropa rakt ut och reste i stället på mig, vände mig mot dörrarna och gick in. Knarret från golvet fick mig att le en aning och jag tog trapporna upp, två steg i taget.

Väl inne på mitt rum, vars dörr, liksom alla de andra i korridoren varit stängd, gick jag fram till fönstret, öppnade det lite på glänt och tog fram en ren skjorta ur resväskan. Jag funderade på om jag skulle hänga upp resterande kläder i garderoben i rummet, men lät bli. Jag kände för en drink innan jag skulle ta mig ner genom den tysta byn igen så efter att ha fräschat upp mig lite och bytt om, tog jag kavajen i handen och gick ut från rummet. Dörrarna var fortfarande stängda och det var ljust nog i korridoren för att se dammet som hängde som dimma över heltäckningsmattan. Jag gick ner till matsalen, ropade ett hallå, mest för sakens skull, tog sedan för mig av en av flaskorna som stod på en serveringsvagn i glas och mässing i ena hörnet av rummet. Jag tog en generös klunk ur glaset och fyllde på lite till. Bordet närmast var inte dukat förutom salt- och pepparkar som stod i mitten av den vita duken. Jag drog upp mitt block ur fickan på kavajen, satte glaset på bordet och slog mig ner. Efter att ha stirrat på blocket en stund sträckte jag mig efter pennan men ångrade mig och tog i stället en klunk till, lät glaset vila mot läpparna och satte sen ner det ovanpå blocket. Jag lät min blick glida bort mot öppningen till receptionen, plötsligt medveten om hur dumt allt måste se ut och fnös till lite när jag kände mig ännu dummare över att ens bry mig men flyttade ändå ner glaset på bordet och lutade mig tillbaka i stolen. Jag var oerhört ensam. En tom matsal är på något vis ännu tommare när det bara är en enda person där och jag kunde inte påminna mig om att det varit lika öde och ödsligt de andra åren, eller om jag helt enkelt varit för upptagen med att skriva för att lägga märke till vad som försiggick omkring mig. Det kunde vara vilket som. Jag önskade att jag hade varit upptagen med att skriva, att jag fyllde dagarna med berättelser och historier, fyllde på världen med mer liv, på något sätt, men det var tomt. Tomt på idéer och tomt på liv. Jag drack ur glaset, stoppade ner blocket i fickan och ställde mig upp sidan om bordet. Jag såg mig långsamt och noga omkring i rummet, längs alla väggar, som om det plötsligt skulle dyka upp någon alldeles oförhappat men när jag började gå, ut ur matsalen, kändes det mer som ett farväl.

Utanför slogs mörker och ljus om den sista uppmärksamheten och jag skyndade på stegen i riktning mot restaurangen. På den lilla stigen, där mörkret redan vunnit, såg jag en gestalt som närmade sig längre fram och jag drog mig spontant längre ut till sidan. Jag sökte inte den andres blick, men när vi var i höjd med varandra hann jag se i ögonvrån att det var den andre mannen. På väg tillbaka mot hotellet. Jag stannade och vände mig om så snart han passerat, men mannen fortsatte med samma bestämda steg. Jag följde honom med blicken tills han försvunnit runt hörnet innan jag vände mig om och mer långsamt nu gick mot hamnen. Där stigen tog slut, vid öppningen mot hamnplanen med byggnaderna och de gamla båtarna ute i vattnet, kunde jag se att allt var mörkt. Inget ljus sipprade ut mellan springorna, himlen och havet var en enda mörk vägg. Framme vid byggnaden kunde jag bara konstatera att dörrarna var stängda. Faktum var att de inte såg ut att ha varit öppnade på ett bra tag. Jag lutade mig närmare och försökte se in i lokalen genom glaset men jag kunde bara urskilja de stolar och bord som stod närmast och sen kompakt mörker längre in. Inga konturer, ingenting. Jag tog ett steg tillbaka, fortfarande med blicken vänd mot dörrarna. Ett kort ögonblick tänkte jag att jag skulle knacka, men det verkade ganska lönlöst. Jag sneglade bort mot stigen, lyssnade på mina egna andetag i den totala tystnaden och började långsamt gå tillbaka. Inte ens mina steg förmådde riva sönder stillheten och under den korta tid det tog att att gå från hamnen till hotellet växte känslan av att mina sinnen inte var till någon nytta längre. Det fanns inget att se. Inget att höra.

Framme vid trappan satt katten och väntade. Längst upp utanför porten. Jag sträckte mig fram och tryckte ner handtaget, lite beredd på att det skulle vara låst men dörren gled upp. Katten kilade in och gick mot trapporna och vände sig om som om den ville vara säker på att jag följde efter. Jag gick efter, först ena trappan sedan den andra. Inga lampor var tända i korridoren men jag visste var jag skulle. Alla dörrar stod på glänt, så även min egen. Katten stannade utanför min dörr, satte sig ner och slickade sin ena tass förstrött, som om dammet gjort den förnärmad. Jag ställde mig sidan om, tittade ner, men den såg bara ointresserat rakt framför sig på den öppna dörren. Jag böjde mig ner och den tillät mig stryka den försiktigt över huvudet. Den mjuka pälsen kändes knappt mot fingrarna. Till sist reste jag på mig, drog ett djupt andetag och gick in i rummet. Jag lät dörren vara öppen. Det var alldeles, alldeles tyst.