SPÅGUBBEN

Jag, eller kanske ska jag säga vi, hade bott på husvagnsparkeringen på gränsen till Småland i två månader. Vilken gräns, kan man undra, men det kvittar, de är alla likadana; ändlösa osynliga linjer dragna i mörk, kvävande granskog. Just den här platsen stoltserade med stanken från något närliggande pappersbruk, som alla vi motvilliga gäster generöst fick ta med oss hem och fåfängt spenderade dagar efter varje vistelse med att försöka skrubba av oss. Husvagnsparkeringen, skriver jag, för det var långt ifrån någon camping och påminde mest om en övergiven grusplan där man smällt upp lite laddstolpar och vattenkranar och ett plåtskjul där man kunde byta ut sin gasol. Fördelen var att platsen låg nära bygget där vi formade upp vad som skulle bli stora silosar och nackdelen var att den inte låg nära någonting annat.

Jag led av hemlängtan och rastlöshet all ledig tid, men det var som om kombinationen skapade en oförmåga att göra någonting alls, annat än vänta på att tiden skulle gå så jag skulle kunna stiga upp och arbeta igen. Vi jobbade två veckor i taget, hade varannan helg, eller delar av den, ledigt, fredag och söndag kväll gick åt till att sitta i bilen och försöka slå bort tanken på att det inte på något vis gick att kompensera tiden borta mot en ledig lördag varannan vecka.

Det fanns ett samhälle en knapp timme bort och en kväll när mörkret börjat komma tidigare och med det en allt större känsla av hopplöshet, ryckte vi upp oss och tog bilen efter jobbet för att om inget annat se lite bebyggelse. Det var jag och Markus, ingen annan verkade vilja göra något annat än att stänga om sig och komma i säng tidigt. Det var alltid jag och Markus, vi kom från samma plats, hade gjort många liknande uppdrag ihop och umgicks även sporadiskt på fritiden, de få gånger vi hade någon. Vi körde längs de smala vägarna genom skogarna och pratade lite om hur det var hemmavid även om det var ett motvilligt ämne som ingen av oss egentligen ville diskutera, dels för att vi båda förstås hade hemlängtan, men också tyst delade det ständigt dåliga samvetet över att aldrig vara hemma. Vi gled snabbt in på favoritämnet i stället, vilket var att prata illa om våra arbetskamrater, något som alltid ledde fram till hånfulla men hjärtliga skratt. Det var i själva verket hyfsat bra gemenskap på bygget, det blir kanske så när folk delar på en begränsad yta de egentligen helst vill slippa. Som ett bygge i en skog. Eller ett fängelse.

En av våra arbetskamrater var en man som hade rötter i trakten men ändå valde att bo i en husvagn, vilket han säkert hade sina skäl till och vilka vi lät honom ha i fred. Han hade pratat om samhället vi nu var på väg till som en plats från 50-talet, befolkad av diverse original och udda figurer, något som inte lät helt olikt samhället vi själva bodde i och längtade till när vi inte spillde våra dagar i omoderna husvagnar. Ett av dessa original han berättat om hade dock fångat vårt intresse och det var delvis med siktet inställt på denna mans lilla verksamhet vi rullade in i vad som såg ut som ett rätt typiskt svenskt samhälle. Gubben vi nu, helt utan förvarning tänkte besöka hade sin verksamhet i anslutning till sitt bostadshus, som var ett gammalt gatuhus sidan om en nerlagd fabriksbyggnad och en träport mellan gatuhuset och det snarlika grannhuset stoltserade med en liten skylt och en ringklocka i mässing formad som ett lejonhuvud. Allt detta hade noggrant beskrivits av vår ciceron på bygget så när vi ställde bilen precis utanför sagda port, var det med lätt iver vi tryckte på ringklockan. Inget ljud hördes och inget annat avslöjade att vår närvaro på något vis uppmärksammats bakom träporten. Jag ryckte på axlarna och såg på Markus.

”Han kanske har kunder, vi har ju inte bokat nåt eller så?” Markus höll fram fingret mot knappen igen och sa sen:

”Han kanske inte jobbar eller ens finns mer, den här porten ser inte mycket ut för världen och Stigs historier får man nog ändå ta med en nypa salt.” Han höll fortfarande fingret en bit från ringklockan.

”Fast det ser ändå ut exakt som han beskrev det. Tryck igen.” Han tryckte och innan fingret lämnat knappen kunde vi höra hur en dörr längre in bakom träporten slog igen. Markus drog snabbt tillbaka fingret och vi skrattade båda till och tog ett halvt steg tillbaka. Ljudet av hasande steg närmade sig och sedan trixade någon med ett lås på andra sidan innan dörren slogs upp och en vit gubbe uppenbarade sig i öppningen. Han tittade på oss båda, först Markus och sedan mig och sedan Markus igen innan han sa:

”Hur har du kommit hit?” Han slog upp med pekfingret mot Markus, som för att förtydliga vem han pratade med och sneglade mellan oss mot bilen.

”Jag körde”, sa Markus och rynkade lite på ögonbrynen samtidigt som han log lite osäkert.

”Men du har ju blivit av med körkortet?” Gubben släppte blicken från Markus och såg på mig, men sa inget. Han var som sagt vit, vit överallt, vita kläder, vitt skägg, vitt hår, vita ögonbryn, hans skinn såg ut som om han inte sett solen på åratal eller kanske någonsin.

”Jag har inte blivit av med något körkort, vad pratar du om?” Markus lät förvånad men gubben sa inget mer om det utan vände sig om och gick tillbaka i gången som gick mellan husen och lät porten stå öppen. Markus slog ut med händerna mot mig men jag skakade på huvudet och föste honom framför mig in efter gubben och stängde porten efter mig. Inne på den stenlagda innergården fanns det en mindre byggnad, förmodligen en gammal tvättstuga eller något liknande och vi följde gubben in utan ett ord, upp för en trappa och till vad som uppenbarligen var verksamhetens kärna. Det såg inte ut som man kunnat förvänta sig, inga uppstoppade korpar, ingen kristallkula, inga tunga böcker på latin i den förhållandevis glesa bokhyllan. Det enda som möjligen kunde räknas som spågubberekvisita var den sammetsliknande duken som låg på bordet mitt i rummet. Gubben slog sig ner på andra sidan bordet i en stol med stoppad rygg och bjöd oss att sitta på två högst ordinära pinnstolar på andra sidan.

”Jag har dålig rygg”, sa han och nickade mot oss där vi satt, som för att ursäkta stolarnas komfort. ”Berätta nu varför ni kommit hit.”

”Är det inte du som ska berätta för oss? Liksom läsa oss som öppna böcker?” Markus lade armarna i kors över bröstet och såg mer avslappnad ut.

”Och det tror du att ni vill?” Han såg helt uttryckslöst på oss. Knappast en öppen bok där.

”Nja, vi tänkte nog inte så mycket…”

Gubben avbröt mig. ”Ni har kommit i par, söker ni ett gemensamt öde?”

”Nä, nä, det är inget sånt.” Markus lade armarna i knät igen och tittade på mig med en hastig, road blick och sen på gubben igen. ”Vill du, vad heter det, spå oss var för sig?”

”Du ska snart bli far.” Gubben tittade på mig. Det stämde bra, en starkt bidragande faktor till det dåliga samvetet var att min sambo därhemma bar på vårt första barn.

”Det vet jag.” Jag försökte låta avslappnad men kände mig ytterst förvirrad.

”Det kommer att gå bra.” Gubben såg uttråkad ut.

”Det var ju bra.”

Markus pekade på gubben. ”Hur kan du veta det?”

”Jag vet en massa saker.”

Markus himlade lite med ögonen men sa inte mer.

”Men det är en lustig sak med dig.” Gubben lutade lite på huvudet, som en nyfiken hund. ”Jag ser inget. Ingenting.”

”Men du sa ju det där med körkortet?” Markus log åt detta.

”Det har redan hänt.” Vi satt tysta alla tre.

”Ja, men då är vi väl klara då?” Markus reste sig upp, skrattade till och tog mig i armen för att även jag skulle resa mig upp. ”Vad blir vi skyldiga?”

”Jag läste er inte.” Gubben reste sig också upp och gick mot trappan. ”Det finns ingen skuld till mig att betala.”

”Just det. För övrigt ska jag också bli pappa, såg du inte det?”

Gubben svarade inte så vi följde honom ut och när jag kommit ut på gatan vände jag mig om för att i alla fall tacka och kanske ta i hand men han hade redan stängt porten.

Vi styrde direkt hemåt utan några vidare utflykter och satt tysta en lång stund. Efter en stund skrattade Markus till igen.

”Alltså jävla Stig, han lade ju upp detta helt mästerligt, han fattade att vi skulle åka och kolla upp skojargubben och har ringt dit och förberett honom. Hur kunde han annars veta att du skulle bli farsa? Eller så drog han till med en rövare och tänkte att det liksom kvittar, såna här typer kan ju hitta på precis vad som helst, egentligen, det går inte direkt att säga emot. Skulle du säga att det inte stämde, så skulle han bara vända det till att en tragedi inträffat eller nåt liknande. Det var ju också helt sjukt det där med körkortet, vad är det för spådom ens?”

Jag sade ingenting utan bara nickade och hummade tillbaka. Jag kände mig illa till mods, trots att mötet med gubben bara varat en kort stund och inte resulterat i så särskilt mycket. Jag tänkte på vad han sagt. Jag ser inget. Ingenting.

Dagarna och veckorna fortsatte och sen kom fredagen när vi skulle åka hem över helgen. Jag och Markus samåkte alltid och det var i princip alltid Markus som körde. Vi pratade om allt möjligt på vägen hem, timmarna gick snabbt och inte en enda gång nämnde vi besöket hos spågubben. Jag åkte hem, kysste min sambo och hade beslutat mig för att inte nämna något för henne men på lördagskvällen lutade hon sig fram över köksbordet där vi satt och åt och i alla fall jag njöt av ett glas vin.

”Vad är det som har hänt? Du grubblar på något, det syns lång väg.” Hon petade lite i sin pasta.

”Är jag så lätt att läsa?” Jag sippade lite på vinet.

”Som en öppen bok.” Hon log mot mig och skålade i luften med sitt glas läsk. ”Skål. Det är därför jag gillar dig. Så berätta nu.”

Jag skrattade, sen berättade jag för henne vad som hänt hos gubben. Hon satt tyst hela tiden och tittade på mig. När jag var klar såg hon allvarligt på mig.

”Man ska inte hålla på med såna saker.” Hon rös till. ”Det är inget att skämta om.”

”Fast det hände ju inget, han var en helt kass spågubbe.” Vi skrattade båda två.

”Jaja, men åk inte dit igen, lova det. Det är läskigt.” Jag höjde mitt glas mot henne och lovade att vi fortsättningsvis skulle försöka ha så tråkigt som möjligt när vi inte var hemma.

Helgen gick, precis lika snabbt som vanligt, och på söndag eftermiddag ringde telefonen. Det var Markus.

”Du, är det ok om du kör denna gången, jag vet att jag sa att jag kör igen, men, alltså du kommer inte tro detta, jag hade fått ett satans brev från Transportstyrelsen att mitt körkort var indraget. Upprepade trafikförseelser. Jag hade ju lite fortkörningar där innan jag fattade att fartkamerorna tydligen inte alls är attrapper. Nu är jag av med lappen en månad.”

”Shit, vilken osis, men javisst, inga problem, jag kommer förbi om en stund. Vi får snacka mer då. Ska bara packa ihop det sista.” Jag klickade bort samtalet och lade långsamt ner telefonen på bordet. Jag såg på min sambo som stod och betraktade mig en bit bort i rummet. ”Det var Markus. De har dragit in hans körkort. Precis som gubben sa.” Hon öppnade munnen, men sa inget. ”Hur fan kunde Stig veta det, det är ju lite overkligt, eller?”

”Vad då Stig?”

”Ja, men han måste ju gett gubben instruktioner, slängt till honom några saker han kunde säga till oss, men jag fattar inte hur han kunde veta det här?”

”Ni får fråga honom, det är faktiskt lite konstigt.” Hon gav mig en lång, hård kram. ”Det är inte så långt kvar nu, månaderna går fort.” Jag tittade ner på hennes mage.

”Jo, både här och där, hoppas jag.” Vi log mot varandra, jag slängde ner lite nytvättade kläder i min väska och kysste henne på pannan. ”Är det ok att jag tar bilen då, du klarar dig?”

”Ja, så klart, jag lämnar i princip inte soffan medan du är borta. Äter praliner och skvallrar med grannfruarna.”

”Grannfrun är 85 år, men visst, skvallra ni på.” Jag tog en pralin som påpassligt nog låg i en skål på bordet, höll upp den mot henne och sa: ”Du orkar nog gå ner till affären och köpa fler praliner de här veckorna. Puss och kram.” Jag log och stoppade chokladbiten i munnen och gick ut och slängde in grejerna i bilen men när jag tittade mig själv i backspegeln så log jag inte längre.

Vi satt tysta, som vi brukade, de första milen. Markus letade som vanligt efter något att lyssna på, tryck efter tryck och en blandning av reklam, dålig musik och skräniga radioröster blandades till ett osammanhängande sammelsurium tills han helt sonika stängde av radion. Jag sneglade på honom. Vi hade nått utkanten av de ändlösa skogarna och det blev mörkare utanför bilen. Jag höll jämn och, till skillnad från Markus, tillåten hastighet och noterade de första stänken på framrutan.

”Alltså hur? Hur kunde han veta? Det måste ju varit Stig, eller hur? Det finns liksom ingen annan förklaring. Vad då, har han liksom en tjallare på insidan? Och är det ett av hans vanliga partytrick, att han vet att folk blivit av med körkortet? Är det bara fortkörare som går till spågubbar? Och så frekvent att han skaffat sig någon på Transportstyrelsen som kan förse honom med information? Det är ju rätt osannolikt.”

”Rätt så.” Jag funderade på att sätta på radion igen. ”Det är klart att det var Stig, vi får kolla med honom när vi kommit fram. Men du, fan, ändå trist med kortet. Fast också lite bra att det hände nu när du ändå i princip inte behöver bilen.” Jag trummade lite med fingrarna på ratten. ”Och jag kan ju köra de här veckorna, det är helt lugnt, Maria behöver inte bilen. Plus att hennes syrra kan köra om det skulle vara så.”

”Alltså jävla Stig, det får man ändå ge honom, han lyckades verkligen blåsa oss.” Han skrockade. Det regnade kraftigare utanför bilen och det var svårt att se vägen. Jag saktade ner och tänkte att det skulle dröja tills vi var framme och precis då sprang rådjuret framför strålkastarna. Jag krängde reflexmässigt ratten åt sidan, slog i bromsarna och sen blev allt svart.

Efteråt, när jag vaknade, var det första jag tänkte: Jag ser inget. Ingenting. Jag hörde röster omkring mig, konstaterade att jag låg ner och kände på mitt ansikte med ena handen. Ett bandage täckte övre delarna av mitt ansikte. Jag hörde någon säga någonstans att jag hade vaknat och sen kände jag en hand över min och en röst, närmre nu, som sa:

”Du är på sjukhuset, det är ingen fara, du har skärsår i huvudet från framrutan, vi har kollat så att dina ögon är ok, du kommer inte att bli blind men får ha bandaget i ett par dagar. Kan du berätta vad som hände?”

”Vad som hände…?” Jag kände mig helt förvirrad. Bilder från bilen kom tillbaka. ”Var är Markus? Jag tror vi krockade.” En annan röst hördes, lågt, så jag inte hörde vad de pratade om.

”Ok, jag kommer tillbaka lite senare, försök vila.” Handen som vilat på min var plötsligt borta och jag kunde känna tomheten i rummet lägga sig nästan fysiskt över min säng.

I vad som kändes som dagar utspelade sig ungefär samma scenario, jag sov mest, när jag var vaken hörde jag röster, ibland pratade de med varandra, ibland med mig, men jag fick i alla fall veta så mycket att jag hade fått ett par benbrott, blivit sydd med ett antal stygn i pannan, hjässan och på kinderna plus sår över ögonlocken men annars mirakulöst klarat mig. En morgon kom någon in och strök mig lätt över armen, förklarade att bandaget i ansiktet skulle bort och plötsligt anade jag en strimma ljus medan varv efter varv av gasbindan snurrades bort från mitt huvud. Jag kisade men gardinerna i rummet var fördragna och jag vande mig efter en stund vid det sparsamma ljuset. Det satt en annan person i rummet, han reste sig upp och när han talade kände jag igen rösten från tidigare.

”Du var, som du vet, med om en olycka. Det smärtar mig att behöva upplysa dig om att den andre personen i bilen, Markus Nyman, inte klarade sig lika bra. Han avled tyvärr på platsen.” Han tystnade som för att vänta in min respons. Jag stirrade ut i luften. Jag ser inget. Ingenting. Jag kände tårar välla upp i mina ögon och det sved i stygnen när de rann nerför kinden. ”Bilen hade av någon anledning tappat kontrollen och glidit av vägbanan där ett träd, eller faktiskt, flera träd, satte stopp för det hela och ni, ja, du fick en massa glassplitter i ansiktet och bröt armen på ett par ställen. Din kollega…”, han tystnade. ”Sidan av bilen, där din kollega satt, sladdade runt vid smällen och slog in i ett träd som krossade dörren. Det gick på ett ögonblick.” Hans blick var stadigt fäst vid min.

Jag harklade mig. ”Det kom ett rådjur. Jag… det hade börjat regna, vi körde inte fort.” Jag skämdes för att jag lät som om jag ursäktade mig.

”Vi är medvetna om väderförhållandena. Det var en olycka. Jag ska inte störa dig mer, det är som sagt beklagligt det hela, vi har meddelat din sambo och hon bör komma upp senare idag, vi har försäkrat henne om att du är ok men behövt vila. Plus att du bör se som vanligt igen nu.” Jag ser inget. Ingenting. Han lämnade rummet.

Den följande tiden var rörig och förvirrande och jag drogs med skuldkänslor och oro, samtidigt som jag försökte glädjas åt att vara hemma även om jag inte precis var något stöd utan mest satt och stirrade ut genom fönstret. Vi hade varit över hos Markus sambo någon dag efter att jag fått komma hem, men det fanns ingen tröst att ge, ingenting jag kunde säga, som skulle kunna ställa allt till rätta igen. En millisekund och sen var allt svart. En millisekund som inte gick att få någon rätsida på, ett ögonblick helt utan mening och logik.

Efter tre månader såg världen utanför fönstret ut att ha bleknat i takt med att kylan och det gråa mörkret trängt undan allt ljus och alla färger, men jag kände det som om allt bara upprepades, dag efter dag, i samma knivskarpa sken, precis innan mörkret kom. När mina skador var något så när läkta ringde jag upp Liselott, Markus tjej, och sa att jag kunde hämta hem hans grejer från bygget, om hon ville, jag skulle ändå köra upp. Det var en vit lögn, jag hade inga ärenden dit, men behövde ha något att göra och hon svarade med likgiltig röst att det var snällt av mig. Jag sa till Maria att jag skulle upp och hämta några saker i min egen husvagn och hon gick motvilligt med på att jag skulle köra iväg och dessutom stanna över natten. Morgonen därpå slängde jag in en liten väska i bilen och backade ut från uppfarten. Jag såg henne stå i fönstret och betrakta mig, magen allt större, jag vinkade som för att förvissa henne om att allt var ok och sen åkte jag iväg. Jag körde en annan väg upp, en betydligt längre, men en väg utan minnen och när jag svängde in på bygget tidig eftermiddag, var det inte mycket dagsljus kvar över trädtopparna. Det gick ett par killar tvärs över parkeringen, på väg från bygget och när de såg mig stannade de till. Bilen var ny och först när jag skruvade ner fönstret kände de igen mig och gick med snabbare steg fram till mig. Vi utbytte några ord, det vanliga, beklagande av sorg, medlidande standardfraser, änglavakt och sen tryckande tystnad när vi inte kunde förmå oss att säga något om den som inte hade änglavakt och sen nickade de, nästan bugade och skyndade sig allt för snabbt därifrån igen. Jag skruvade upp fönstret och rullade långsamt bort med bilen till min husvagn. Min och Markus stod sidan om varandra, olycksbådande mörka och jag låste tyst upp dörren till min och gick in. Jag satte mig på sängen i bakre delen och lät händerna sjunka ner i knät medan jag stirrade ut i mörkret. Jag ser inget. Ingenting. Jag satt där en stund, sen reste jag på mig, borstade bryskt av byxorna, som för att återfå handlingskraft och gick tillbaka till bilen. Killarna stod kvar och snackade en bit bort och såg förvånat efter mig när jag körde iväg, tveksamma vinkningar till avsked. Vägen kändes obekant och det var något stilla och ödsligt över omgivningen, trots att det var svårt att urskilja något och efter vad som kändes som en kortare stund än sist, stannade jag utanför spågubbens hus. Jag gick ur bilen, denna gång utan den iver och uppsluppenhet som präglat stunden innan förra besöket. Träporten öppnades i samma stund som jag stängde bildörren och gubben uppenbarade sig återigen i öppningen, vit som en hermelin i vinterpäls. Han vände sig om och gick och jag följde efter. Det var som om jag varit där igår, som ett trasigt déjà vu, ett nästan identiskt minne av att ha gjort samma sak men ändå inte riktigt. Jag drog min ena hand om halsen och jackkragen för att slå bort känslan av kyla och stängde dörren bakom mig med den andra handen.

Gubben slog sig ner och jag satte mig oombedd ner mitt emot. Han lade båda handflatorna på bordet, nästan teatraliskt ett ögonblick, innan han började gnida dem mot varandra.

”Jag har värk. Det blir inte bättre den här tiden på året.”

Jag sade inget.

”Ska jag gratulera?” Han hade samma uttryckslösa ansiktsuttryck och hans ögon såg på mig helt utan intresse.

”Gratulera? Det finns inget att gratulera, snarare beklaga. Men det vet du förstås redan? Eller så vet du ingenting, ser ingenting, för att vara mer precis?”

”Jag såg ingenting, det har du rätt i. Men det var då det. För det fanns inget att se. Framtid och dåtid är ingen rak linje. Faktiskt ingen linje alls.”

Jag var återigen tyst.

”Men det är inte därför du har kommit. För att höra en massa självklarheter. Du vill att jag ska berätta varför du är här. För att du inte vet själv. Men tror att här finns någon slags tröst att få. En förklaring.” Han gned sina händer lite. “Eller en räddning.”

”Nåt sånt.”

”Då råder jag dig att resa dig upp och gå igen. En förklaring kräver alltid en annan förklaring, om du förstår vad jag menar. De båda sidorna av myntet. Yin och yang. Det finns pris vi alla måste betala, sen finns det skulder vi ådrar oss fast vi inte behöver det.” Han reste sig upp och gick fram till bokhyllan och fingrade på en av böckerna. Han tryckte tillbaka den på dess plats och vände sig om igen. ”Det finns inget här för dig. Ingen tröst. Och ingen skuld.”

”Skuld? Du menar att du på något sätt är skyldig till det som hände?” Jag satt kvar och såg upp på honom.

”Jag menar den skuld du tar på dig och som måste betalas om du inte lämnar detta här och nu.” Han gick bort mot trappan och jag vände mig om efter honom utan att lämna min plats.

”Jag går ingenstans.” Han stannade vid kanten av trappan, vände sig långsamt om och gick tillbaka. Det var alldeles svart utanför fönstret nu och bara en liten grön lampskärm uppe på bokhyllan lyste upp bordet där jag satt.

”Som du vill.” Han satte sig med nästan överdriven långsamhet ner och sen såg han rakt på mig. ”Jag ser inget. Ingenting.”